Matilda

Jag satt just och läste ett inlägg av Johanna S - Dry Balls.
Efter jag läst det, skrattat, läst det för pappa, och skrattat lite till kom jag på att jag inte har spanat in tjuvlyssnat på JÄTTELÄNGE!
Därför ska jag ta tag i detta nu på en gång.

Intresseklubben antecknar, jag vet det.

När jag gick hem efter att ha handlat lite kom jag på mig själv med att röra på läpparna konstant.
Jag förde en konversation med mig själv, på engelska, i mitt huvud.
Så, när jag gick där, mimade ord och ändrade ansiktsuttryck, för mig själv, började jag fundera på om nån såg mig. Det vet jag dock inte, men jag tror inte för fem öre att jag helt har undgått detta, nån gång måste ju nån ha sett det och tänkt att jag måste vara helt dum i skallen eller nåt. Okej, går man och snackar i en handsfree, eller en sån där bluetoothgrej ser man också lite dum ut, men då får man ändå svar på sin fråga när man ser den lilla mojängen. Men jag bara går där, idag med mössa och kapushong på skallen, och en kasse i var hand, så jag hade ju ingen möjlighet att prata i telefonen. Detta måste innebära att folk lätt kunde konstatera att jag gick omkring och pratade med mig själv.

Är det höjden av ensamhet?
När man diskuterar på engelska med sig själv?

Har du nånsin tänkt på det?
Att de allra flesta bilförarna faktiskt tävlar mot varandra, eller åtminstone nån annan, på väg från A till B.
Jag kom att tänka på detta när jag åkte till skolan med mamma förra veckan. Hon gjorde världens mest onödiga omkörning, två bilar, och hamnade bakom en långtradare precis när det övergick till enkelfiligt.
Hur dumt är inte det?!
Och därför frågade jag henne: Varför gjorde du så? Det var ju rätt onödigt...
Hon svarade, helt ärligt: Jag störde mig på dem.
Och det stämmer. För det görs sjukt många omkörningar, som blir farliga, bara för att man är irriterad på bilen framför; antingen för att den kör liiiite för sakta, eller för att den kanske far och svajar lite fram och tillbaka på vägbanan. Bilföraren gör detta för att den blir irriterad, inte för att den tänker "åh, jamen det här kommer jag ju tjäna minst 10 minuter på", utan för att de känner för det.
Jag känner det själv ibland. När man ligger där och kör, precis så fort som man får köra, och så hamnar man bakom nån, som också kör precis så fort som man får köra; då, bara för att man har en bilröv framför sig, vill man köra om. För att man kan.
Och jag slår vad om att de allra flesta någon gång har tänkt "Mahahaha! Trodde du verkligen att du skulle hinna före? Det kan du glömma..." *öööööööörn*

Jag vet dock inte riktigt vad jag ville med det här inlägget. Det var nog mest bara ett konstaterande.

Telefonförsäljare.
Vad är det egentligen för påhitt?
Vill nån verkligen ha det jobbet?
Vill nån ens att det ska finnas?

Det är precis som myggor.
Enda skillnaden är att dom inte är av naturen
- dom ska inte finnas.
Men dom är lika förbannat envisa och enerverande!

Nästa gång en telefonförsäljare ringer mig ska jag fråga personen om den trivs med sitt jobb.

Jag har börjat fundera på det när jag står i kassan på jobbet.
Man ser ju ofta dom coola killarna gå in och ut, med en lite vaggande gångstil. De har häng, och går rätt brett isär med benen och vaggar fram. Det är coolt.

Man ser ju ofta dom gamla gubbarna på in och ut, med en lite vaggande gångstil. De har dock inte häng, men går rätt brett isär med benen och vaggar fram. Det ser gammalt ut.

Nu har jag börjat reflektera över att dom kanske bara var "coola" när de var små, och gångstilen har hängt med dom sen dess. Kan det vara så?

En annan sak jag reflekterade över för nån dag sen var en 35-årig kvinna som kom in. Hon gick med bestämda steg och en rätt målinriktad blick. När hon stod stilla vägde hon som över på det ena benet, och hade armarna i kors och tuggade lite på insidan av kinden. Sådär som coola tjejer brukar göra.

Så otroligt fascinerande att det såna grejer kan sitta i så länge. -Om det nu är så det är. Men det tror jag.

Är det inte sjukt roligt när man går på stan, och möter någon som går och sjunger för sig själv?
Eller du vet, när man sitter på bussen, och personen bakom sitter och försöker sjunga med i nån Enrique Iglesias-låt, och det mest låter som ett slags ylande?
AH! Det är ju helt sjukt! Jag bara älskar det!

Åh, vet du? Det här är underbart!
Helt!
Jag är ledig ikväll - tror jag... Vet inte än. Men just nu är jag ledig - i sinnet.
Det är nog första gången på väldigt länge jag tycker det är skönt att bara ligga och göra ingenting. Jag kanske börjar finna sinnesro...
OJ! Det skulle verkligen vara en stor grej!
-Så nä, det tror jag faktiskt inte att jag har gjort. Det är nog bara nåt tillfälligt. Men skönt är det.
Jag har hur mycket mat som helst i frysen och kylen, behöver alltså inte handla annat än mjölk och gurka. Jag har rena kläder, så jag behöver inte tvätta på ett tag. Jag har pengar kvar på kontot, - och jag behöver inte handla!
Det är underbart! :D

Jag sitter vid bordet här hemma, lamporna är släckta och jag har inga brallor på mig, och jag funderar på vad jag ska göra för mat. Jag har verkligen ingen aning om vad jag är sugen på. Jo, kinesmat vill jag ha, men det känns så otroligt lonely att göra det själv, väldigt offrigt!
Funderar på köttfärspaj, men vet inte om jag är sugen på det. Kycklingpaj... Njäh, för jobbigt... Rolands Pastaröra? Nopenope. Makaronilåda, plättar, pannkaka? Nejnejnej. Lök och potatissoppa? Inte det. Mackor? - Har jag ätit hela helgen, ingen lust med det längre.
Vad fasen kan man göra för mat? Finns det fler maträtter?!
Jo, pannbiff, men det gjorde jag förra veckan.
Hela frysen är fullpackad med kött och mat i alla former, men det finns verkligen ingenting jag vill ha.
Jo! Nu kom jag på det!
Varma mackor skulle vara gott. Men jag har inget bra bröd att göra det med.
Återkommer när jag har kommit på nåt.
Om jag kommer på nåt.
Blä!